The Brass Teapot (2012)

Regissör: Ramaa Mosley
Filmmanus: Tim Masy
Skådespelare: Juno Temple, Michael Angarano, Alexis Blendel, Alia Shawkat, M.fl.
Längd: 101 min.

  The Brass Teapot är baserad på en serietidning med samma namn, på IMDb nämns den som en komedi, fantasy och thriller.

   Det gifta paret Alice (Temple) och John (Angarano) har ekonomiska svårigheter, när Alice en dag hittar en tekanna som belönar ägaren/ägarna med pengar när de skadar sig fysiskt, vänder allt. Nu har Alice och John råd att leva, de köper ett nytt hus, ny bil och lever på gräddhyllan. Tekannan blir mindre och mindre givmild, och Alice och John tvingas komma på ny kreativa sätt att skada sig, Till slut krävs det mer än fysisk smärta. Man skulle kunna säga att filmen behandlar frågan om hur långt kan en gå för pengar? Alice och John kommer till en viss gräns men jag kan ju inte spoila för mycket.

 

   Jag tyckte att filmen var helt okej, men inte mer än så. Att filmen märks som fantasy och thriller känns lite överdrivet, möjligtvis kan den kallas för actionkomedi. Komedi kan den få kallas då den faktiskt har roliga stunder. Den som står för majoriteten av skämten står Michael Angarano för, sarkastiska skämt för det mesta, vilket jag gillar för att det är sån jag är. I trailern kan vi se hur två ortodoxa judar kommer med i bilden, en del som jag kände var ganska onödig del av historien då det gjorde filmen bitvis löjlig. Filmen hade hållit utan dem, även om slutet inte blivit detsamma.

   Filmen har många bra skådespelare, Juno Temple är en av mina favoriter, jag skulle dock vilja säga att det var en rätt dålig roll att spela, nästan lite av en besvikelse att se henne i denna film. Michael Angarano hade jag lite svårt för, mest för att jag fortfarande ser han som ett litet barn, han ser ut precis som han gjorde när han var med i Sky High (som jag såg ca 100 ggr när jag var mindre), han har bara fått lite skäggstubb. Nu spelar han en vuxen man som är gift, det blir bara fel för mig. Alia Shawkat har en mindre roll, men hon är alltid guld. Jack McBrayer har också en liten roll, och han är alltid rolig, han behöver inte ens säga något.

   Överlag var The Brass Teapot bara Okej. Jag gillade doch Temple och Angaranos kemi, jag fick lite Bonnie & Clyde-feeling. Musiken var bra, t.ex. Edward Sharpe & the Magnetic Zeros, The Avett Brothers m.fl.

The Brass Teapot - 2 av 5